Nyhetsbrev från Sveriges utsända kulturråd, 16 juni 2008

Nyhetsbrev från Sveriges utsända kulturråd - Fördjupning om Kulturkonservatism, censur och rysk samtidskonst

Nyhetsbrevet informerar om och ger exempel på internationell kulturverksamhet i de länder där Sverige har ett utsänt kulturråd. Kulturråden i Berlin, Bryssel, London, Moskva, Paris, Tokyo, Vilnius och Washington skriver här kontinuerligt både om aktuella svenska kulturutbytesprojekt samt om övrigt inom kulturområdet. Ansvarig huvudman för kulturråden är Kulturdepartementet. Kulturrådet i Paris är dock kopplat till Svenska kulturhuset i Paris som är Svenska institutets filial i Paris.

Nyhetsbrevet där alla råden kommer till tals varvas med specialnummer med fördjupningar från respektive kulturråd där de får mer plats att utveckla sina tankar och information om just sitt stationeringsland.

I detta nummer presenterar Lena Jonson, kulturråd i Moskva,rapporten Kulturkonservatism, censur och rysk samtidskonst

På natten till den 18 maj strömmade ungdomar i tusental till Vinzavod för att på galleriområdet, det fd fabriksområdet, se samtidskonst. Det var den internationella "öppna musei-och gallerinatten", men just Vinzavod och dess gallerier tycktes mest framgångsrika att nå ut till nya breda grupper av besökare.

Det finns ett starkt tryck i den nya ryska konsten. Det är inte bara pengarna som pumpat upp konstmarknaden. Det finns en konstnärlig dynamik som väl demonstreras av pristagarna till de nyinrättade konstpriserna "Kandinskijpriset" respektive "Innovatsija". Samtidigt är samtidskonstens status och ställning inte självklar i det ryska samhället. Den begränsas och låter sig ibland begränsas av ett kulturkonservativt klimat, en konservativ kulturpolitik eller kanske rättare sagt en konservativ avsaknad av kulturpolitik, samt av det auktoritära samhällets rädsla för fri debatt.

Om samtidskonstens villkor talade jag med två förgrundsgestalter inom den ryska statliga museivärlden - Andrej Jerofejev, ansvarig för samtidskonsten på Nya Tretjakovgalleriet och Leonid Bazjanov, chef för den enda statliga/federala institutionen för samtidskonst (Statliga Centret för Samtidkonst eller NCCA i engelsk översättning). Jerofejev blev känd för en bredare publik genom utställningen "Sotsart" som visades i Paris sommaren 2007. När utställningen packades upp visade det sig att ledningen för Nya Tretjakovgalleriet censurerat den genom att plocka bort de verk de visste ansågs "olämpliga" från högre politiskt håll. Skandalen var ett faktum när kulturministern betecknade utställningen som "pornografi" och en "skymf mot Ryssland".

Jerofejev var också curator för utställningen "Förbjuden konst" som visades på Sacharovcentret i mars 2007 och mot vilken åtal väcktes i juli samma år. För denna utställning hotas nu museichefen Jurij Samodurov av upp till två års fängelse för att ha kränkt religiösa känslor och sått split mellan olika folkgrupper. Utställningen bestod av konstverk som 2006 förbjudits av Nya Tretjakovgalleriets ledning att ställas ut under 2006. Samtliga verk var gjorda av kända ryska konstnärer från 1970-talet fram till 2000-talet. "Vi avsåg inte att kränka någon", sa Jerofejev. "Vi ville diskutera konstens villkor. I sina konstverk har konstnärerna endast använt allmänt vedertagna och välkända symboler, från kristna såväl som sekulära politiska sammanhang, som uttrycksmedel i en diskussion av helt andra frågor."

Den enorma utveckling inom konstlivet som vi sett prov på alltsedan 1987, då den icke-officiella konsten tilläts komma fram i ljuset, tycks sedan 2007 ha stoppats upp, säger han. I det nya kulturkonservativa klimatet förordas censur och konsten sägs ha blivit omoralisk eller hålla alltför "låg nivå", fortsätter Jerofejev och hänvisar till uttalanden från högsta håll inom det ryska kulturministeriet. Samtidskonsten utnyttjar, fortsätter han, en lekfullhet där paradoxer, ironi och skrattet ställer invanda begrepp på huvudet - i syfte att ge en diagnos av samtiden. Detta uppskattar inte företrädare för en konservativ kultursyn. För dem är dylikt hädiskt och omoraliskt. Vi håller nu efter tjugo år på att åter få en uppdelning av konstlivet i officiell konst och icke-officiell konst. Samtidskonsten trängs ut från museer och statliga kulturinstitutioner. Det finns varken hos politiker eller statliga kulturinstitutioner något intresse för samtidskonst. De inte bara saknar kunskap, de förstår överhuvudtaget inte samtidskonsten och vill heller inte förstå, säger han.

Nya Tretjakovgalleriet, som i och för sig blivit ett ytterst attraktivt museum efter en nyligen genomförd omorganisering av sina samlingar av rysk 1900-talskonst, skiljer sig inte i detta avseende. Museiledningen vill nu begränsa museets samlingar till 1900-talskonsten och förhåller sig kallsinnig till samtidskonsten och iskall i förhållande till Jerofejevs verksamhet. Jerofejev, som fortfarande är anställd vid museet, får inte längre göra utställningar och heller inte använda verk från den samling han byggt upp för museet av konst från 1960-talet och framåt ens för utställningar i andra sammanhang. Genom att införa ett nytt "konstnärligt råd" på museet, där tjänstemän i högre grad ersätter konstexperter, utmanövreras Jerofejev.

Inget statligt/federalt museum samlar idag samtidskonst, säger Jerofejev. Moskvas Moderna Museum är ett privat initiativ (Tsereteli) och stöds ekonomiskt av Moskvas stad. Staten lämnar med andra ord över samtidskonsten till den privata sektorn  till privata museer och gallerier på övergivna fabriksområden eller till alternativa sammanhang. Privata museer är i och för sig utmärkt, säger han, men de har allvarliga begränsningar. De byggs upp efter personlig smak och ej utifrån någon konsthistorisk/vetenskaplig strävan att skapa en museikollektion för framtiden. Slutresultatet blir att när statliga muséer om några år vaknar ur sin "Törnrosasömn" kommer de att få betala ett betydligt högre pris för konsten när de i efterhand vill komplettera sina samlingar.

Det finns idéer att bygga ett nytt modernt kostmuseum med uppseendeväckande arkitektur. Jerofejev är starkt kritisk till förslaget eftersom det skulle innebära att den byggnad som idag inrymmer Nya Tretjakovgalleriet och Centrala Konstnärshuset kommer att rivas. Moskvas borgmästares hustru, som tillika är storbyggmästare, har presenterat ett projektförslag där den brittiske stjärnarkitekten Norman Foster skapar en byggnad på 80.000 kvadratmeter i form av en skalad apelsin. Det faktum att byggnaden ska rymma inte bara ett konstmuseum utan också exklusiva lägenheter, dyra butiker och restauranger innebär att all den kulturverksamhet med olika utställningar, cinamatekfilmvisningar, bokmässor mm, som nu pågår i Centrala Konstnärshuset, skulle gå förlorad. Dock, om borgmästare Luzjkov snart avgår faller förhoppningsvis också hans hustrus projekt.

Den bild av konstlivet och kulturklimatet som Jerofejev ger bekräftas i huvudsak av Leonid Bazjanov även om själva existensen av hans centrum visar att den federala makten trots allt ger vissa medel till samtidskonst. NCCA, som bildades 1991, är inget museum i traditionell mening, säger Bazjanov. Vi genomför inte bara utställningar utan vi bedriver också utbildning i form av föredrag och konferenser, bygger upp en egen samling med konstverk vi fått i gåva samt bedriver vetenskapligt informationsarbete (databank över samtidskonst, bibliotek och videotek). Centret påminner om Centre Pompidou men i mindre skala och med regionala filialer, säger han. Bazjanov har genom åren byggt upp och byggt ut centrets verksamhet trots att han kämpat med en högst begränsad statlig budget. Med sponsorers hjälp har han skapat konstpriset "Innovatsija" och med deras hjälp planerar han nu en utbyggnad av museet.

Bazjanov bekräftar myndigheternas ointresse för samtidskonsten trots att de ger ett omfattande stöd till Moskvas konstbiennal. Det finns i Ryssland ingen modern konstutbildning och heller ingen utbildning av konstvetare. Kulturdepartementet överlämnar frågan om konstutbildning till Utbildningsdepartementet men Utbildningsdepartementet vill överhuvudtaget inte befatta sig med konstutbildningen. Konstmarknaden utvecklas nu snabbt men den deformeras i riktning mot en "glamouriserad" konst och följer bara vad som anses vara "mondänt", säger Bazjanov. Liknande utveckling kan man iaktta i Väst, menar han, men där balanseras detta av att det finns en kritisk massa av konstkritiker och experter och därtill statliga museer som köper in den seriösa samtidskonsten. Detta saknas i Ryssland.

Såväl Jerofejev som Bazjanov pekar på den pågående kommersialiseringen/glamouriseringen av samtidskonsten som ett hot på sikt. De pekar också på att det idag är svårt att tala i termer av riktningar eller skolor inom rysk konst. Det finns idag få kollektiva yttringar och inga konstnärliga manifest proklameras längre. Det finns endast ett antal begåvade och framstående individer. Hur återväxten av dessa blir på sikt är svårt att säga. Jerofejev ser däremot som intressant de kollektiv av unga konstnärer som i hög grad flätar samman sociala och konstnärliga provokationer. Hit hör grupper som tex Voina, Bombila och Fackföreningen för gatukonstnärer. Deras aktioner blir en typ av kommentarer till ett samhälligt tillstånd, säger han, som i allt mindre grad ger utrymme för debatt och ifrågasättanden. Med sina, inte sällan extrema, aktioner vill de provocera fram en reaktion, ett svar, en handling från andra människor i samhället. Denna typ av ungdomsgrupper håller nu på att radikaliseras och politiseras, menar han.

Men vad säger då Leonid Bazjanov om åtalet mot Sacharovcentrets chef, Jurij Samodurov, och utställningen "Förbjuden konst"? Bazjanov sitter själv i styrelsen för Sacharovcentret och medverkar på presskonferenser till stöd för Samodurov. Han pekar på att flera enskilda verk, vilka ingick i Sacharovcentrets utställning, varit med på utställningar i andra sammanhang och då inte väckt någon reaktion. Det är sammanhanget av just Sacharovcentret som gör utställningen kontroversiell, menar han.

Och det kanske han har rätt i. Sacharovcentret är med sin inriktning på demokratiska friheter och medborgerliga rättigheter i Andrej Sacharovs anda en nagel i ögat på många. Men härmed kanske vi egentligen rör vid själva huvudfrågan om det auktoritära samhället rädsla för fri debatt. Och just denna faktor kan visa sig bli en allvarlig begränsning för samtidskonsten. Om man inte ens på ett avgränsat museiområde kan tillåta konstnärlig frihet och fri debatt, vad återstår då för samtidskonsten i framtiden? Visar inte åtalet mot Saharovcentret att den som vill på ett självständigt sätt i konstnärlig form behandla angelägna men svåra frågor snabbt riskerar att slå i taket för det tillåtna.

I alla samhällen kan enskilda grupper starkt reagera när känsliga eller tabubelagda frågor tas upp inom konsten. I få samhällen går dylika fall till domstol. I demokratiska samhällen är det ytterst sällsynt att de resulterar i fällande dom. För den ryska samtidskonstens framtid är det viktigt att Jurij Samodurov inte döms. Förhoppningarna är nu stora att den nya ryske kulturministern, Alexander Avdeev, med lång erfarenhet från det fria kulturlivet i Paris i egenskap av rysk ambassadör, ska kunna ha ett positivt inflytande. Bör inte "utlandet" också göra sig hörd i denna fråga?